Då kom Hajens tårar

Hyllningarna av Greg Norman, 53, hade pågått i praktiskt taget alla de stormiga fyra dagarna av golfens klassiker nr 1, The British Open. Den lilla staden Southport i Skottland med sin ansamling av historiska golfanläggningar med kustlandskapet ödesmättat pressande spelet och aktörerna till gränsen för vad de orkar - mentalt,
fysiskt, tekniskt.
Dryga 40 000 åskådare i snitt per dag.Hundratals miljoner TV-tittare.
Som jag i gårdagens lilla spegling konstaterade; 53-årige australiensaren Greg Norman,en äventyrens man som vann Open redan 1986 och 1990, ställde upp för att få en genomkörare inför kommande veckas Senior Open på en av grannbanorna,---
men istället för en tragisk motionär agerade han nära nog fulländat och han satte färg på hela anrättningen; Han trotsade med sin kärlek till golfspelet stormbyarna och att han matchat sparsamt; Inget rådde på honom - inte ens spöregn och stormvindarna dag 1 - och sensationen stod klar inför slutdagen; Norman,53, i ledning med 2 slag. I ledarboll med Padrage Harrington, försvarande mästaren. "The smiling golfmachine",

För mig, och säkert andra också, var det en stor idrottslig upplevelse notera att Greg Norman slutade trea efter min tippade givne vinnare, Irlands golfmaskin Padraig Harrington, som funnit sitt vinnarjag; Han bara spelar på med ett pojkaktigt smile - oavsett hur det kärvar till sig.En amerikansk psykolog håller sitt trollspö över nervtrådarna.
Han fick för andra året i följd kramas av fru och barnen på artonde. Och här skall icke förringas äran av att, i modern tid, vara ensam om två raka Opentitlar. Prispengarnas segercheck,10 miljoner kronor,talades det tyst om; ÄRAN är det stora när det handlar om "The open".Namnet inristat i pokalernas pokal (se bild). Amerikanen Bobby Jones, legenden som gjorde rent hus trots att han aldrig lämnade sin amatörstatus,är exempel på dubelvinnare i förra seklet.Harringtons prestation får dock aldrig samma lyster; Bobby Jones, Tiger Woods,Jacl Nicklaus, Arnold PAlmer,
Sam Snead, Greg Norman...ja, efter just denna märkliga come back så klev "The Shark" in bland de oförglömliga.


Greg N. gjorde British Open 2008 till något extra även utan världsettan Tiger Woods, knäskadad. Som ett spöke från fordom tog han för sig; Ungdomarna bleknade.
Att Norman nyligen slitit sig igenom en komplicerad skilsmässa som lär ha kostat honom upp emot 500 miljoner kronor, syntes intet av, möjligen mågon extra rynka här och där, erfarenheternas symbolika lämningar.
Den nya kärleken känner åtminstone minnesstarka svenska tennisvänner till; Chris Evert,amerikanskan som var damsidans Björn Borg på den tiden då tennis var mer som hetast.
När Padraig Harrington iskallt gjorde en eagle på 17:e var segern klar.Men det jag antecknade i minnesboken med rödpenna var detta; De försa fyra hålen tappade Greg
Norman sin ledning. Sydkoreanen Chai, som tätpositionen eftre dag 2, tappade programenligt.
Harrington segade sig fam och släppte aldrig taget - men vad sensationellt var:
Trots marginalerna emot sig och fyra stentuffa dagar i denna konkurrens - Norman
grejade delad tredje plats med vårt svenska hopp Henrik Stensson, som dock inte är någon vinnare just nu. Något fattas!

Men mitt sköna minne frpn Open 2008: Då Greg Norman hade puttat i sin sista putt så var det som om publikhyllningarna slet bort masken;
Och då förvreds "The sharks" ansikte; Tårarna kom.
Chris Everts också.Nära tre miljoner kronor vardera tröstades treorna Norman/Stensson med.
Inte illa, men en droppe i deras mammonhögar.Rosa Pantern kallar jag själv tvåan Ian Poulter, engelsmannen som leker tjej med den av manschauvonism överrepresenterade herravdelningen i golfens ännu konservativt touchade värld, speciellt i Skottland.

Thorwald