Ljusets magi som hägringar

Att skapa konst är att ge sig ut på en evig stig utan kompass eller
karta. Här kommer även satelliternas spårhundar GPS-datorn till korta.
Ljuset kan upplevas tack vare mörkret och dess skuggspel.
Där har jag stannat upp just nu.Vad vore väl glädje och lyckokänslor om icke sorg och brutna relatíoner eller, som i fallet Susanna Kallut i Peking-OS; Hon kände sig för första gången detta
nådens år 2008 laddad och hon utlöste inspirationens totala hängivenhet precis som
starten öppnade den supersnabba banan---men därmed var steglängden inte intränad i
tävlingshets---den rutinerade dalkullan har praktiskt taget ej fått återhämta sig i den rutin flitigt tävlande ger.
Hon kraschade med första häcken.
- Men idrott är idrott, inte hela världen, sansade hon sig bara halvtimmen efter
störtdykningen.
- Jag har ett bra liv vid sidan av idrotten, det verkliga livet.
Ja, så är det.Men det är lätt att säga då man fallit pladask i OS.

Mustafa, eller Musse som idrottsbeskrivarna hänger sig åt att kalla honom, gick inte på näsan.Den mycket sympatiske hinderlöparen är liksom alltid chanslös mot de stora afrikanska
kanonerna. Bodde han i Kenya skulle han kanske som bäst tillhöra de 15 bästa.
Men si där stanna jag inte: Mustafa är en underhållare, en kille som ger valuta trots att han i de stora sammahangen är dömd förlora;
Helt fräckt kör han så hårt i loppens mitt och fram tills klockan klämtar att även den grinigaste reporter håller andan; "Tänk om Musse skulle palla - just här och nu!?"

Ljus och mörker i konsten.Ljus och mörker i olympiska frimureriets blankt skinande salar, där en brottare som blivit förbannad, och slängt bronsmedaljen i mattan som protest mot korrumperade domare, fråntas medaljen.
Snacka om fascistisk miljö; Man kunde lika gärna ha avrättat bragdmannen som nu förhoppningsvis aldrig mer drar på sig en brottartrikå.Just idrotten borde vara
fri från farsoten att böja alla ryggar till vördnad inför den brinnande helveteselden frimurare alltid håller sig med.
Apropå märkligheter:
Klyft har alltid framstått som pappas flicka. Hon har skrikit, gråtit, kämpat
ner konkurrenterna trots skador och maxpress från sponsorer och media.

Hon kvalade inte till final i tresteg. Längdhopp - kan gå aningen bättre.
I förspelet till OS har Klyft hävdat hur kul idrotten nu är sedan hon lagt sjukampen
åt sidan och provar något nytt.
Är det en sönderhyllad guldflicka vi ser ta bakvägen ur det vansinniga jagandet efter
kosing. ära och allt det där? Eller kommer hon igen - var och hur? Jag tycker att Klyft är en pappas flicka som var naturbarn bara i reklamsyfte. Mammon finns nu så det räcker och sjukampen har väl ungefär 300 utövare i hela världen. Liknar bandyns
läge, men där är förstås konkurrensen mördande i jämförelse.



Thorwald