Bobby Byström - ett sent tack!

Bo Erik Östen Byström, artistnamn BOBBY BYSTRÖM, född Ådaling.
1949 startade han sin journalistiska karriär på Nya Norrland (s) i Sollefteå.
1954 var han handplockad till Dagens Nyheter; Hans största dag var när han, en visserligen med Ådalsrevolten i blodomloppet och grundmurad vän av att politik även hör ihop med idrott, utnämdes till sportchef/krönikör efter sin raka motsats: Rudolf
"R:et" Eklöw,tungviktare, Ekenkis, som internationell domare i fotboll gav han f-n i Hitlers han framåt sträck-gest och i den närmre kretsen på DN;s sportavdelning benämnd "Ruskige Rudolf".Jag älskade R:ets "punch" - alltid med det godaste härta jag känt. Bobby var och är mer diplomatisk journalist, en finlirare som ogärna skitar ned sig ity "punchern" skulle känna sig som en bakbunden om han/hon inte får tala ur skägget. Bobby är annorlunda där, och jag anser att hans talang pallar för diplomata 1x2-modellen Men:han kom aldrig läsarna nära.
Välskrivare Bo Erik Östen var, är och blir ingen Sven Dufva som svingar pennan så huvudena skramlande rullar bort i tillintetgörande, alltmedan läsaren gnuggar händerna.Ibland undrar jag om Bobby hade en inbyggd våg i skrivmaskinen:Och den där pipan som sportläsaren hälsade till morgonfikat i mer än 15 år - var det månne den andre; dubbelgångaren? När jag föreslog just bilden med pipan i mungipan, ja då syntes inget mjäk! När jag sedvanligt tog omvägen förbi fam Byströms radhus i Kallhäll - jag bodde i Spånga, Täby och Bromma - var han nöjd; När han steg ur bilen sa han bara: "Vinjetten blev bra". "Fint som snus, Du är Du - DN:s sportchef!", sa jag enkelt. Jag hemåt i natten; Allt var härligt på DN dessa år. Sedan min tid i Nya Norrland var jag god vän till Bobbys far, också journalist; Lokalredaktör i Ådalsrevoltena öga; Kramfors.

Men Bobby Byström var aldrig bara krönikören; Tveklöst som bäst när han hamnade hos intressanta människor, t ex Nils Liedholm eller kompisen Kurre Hamrin, och genomförde intervjuer som gavs utrymme och en seriös presentation. Den spacialaren borde ha utnyttjats mera i DN-spalterna!Här hade DN en Jolo nr 2, men svaga journalistiska ledare hade inte "det där"; Så "pipan" fortsatte att nöta Hovets, Råsundas m fl pressläktare år ut och år in. Jag antecknade detta, Bobby!
Nu råkade det bli så, att av alla tänkbara på denna planeten så råkade du få mig som reporter och sällskap på åtskilliga stora sportevenemang runt hela vår jord.Och jag visste att Du var en av dem som tyckte, att R :et Eklöw och Sven Pe Johansson (adm sportchef)skulle värva mig 1963, då du såg vad jag åstadkom 21 år ung på Nya Wermlands-Tidningen; Och jag hade också gjort viktig lärotid i Nya Norrland i Sollefteå.Och precis som Du var jag utrustad med en gåva; Min volontärtid var Arvika
Tidning.
Men ingen lycka varar för evigt.Mitt äktenskap krachade oc inge kunde ha gjort mer ont;Att jubelidioten var jag tröstade föga. Men sport blwev nu en del av skuldberget
gentemot hustru och barn; Att korkade sportfåne inte tänker läbgre än näsan räcker.
Att kolleger på redaktionen agerat informatörer och säkrat mitt haveri,nej det brydde
mig inte Vad hade jag väntat mig av dessa som bara önskade en sak; Att Thorwalds
reporterstjärna sköts till aska.

Jag övergav DN:s sportredaktion för den allmänna 1979.Dagböckerna från de där åren är väldokumenterade Jag satte inte min fot där inne i sportfåneriet fastän jag i nära tio år arbetade hårt och engeriskt i huset som aldrig sov där på magiska
Rålambsvägen 17 i Marieberg.
Inte för att jag var arg på någon där i sportharvandet;Men enahanda.Gardet som fanns runt Bobby var inga höjdare - allt verkade gå på rutin; Jakten på resor gick före talangens framsteg. Dumheten går före. Visst sökte man förnya med reportage som åtminstone sportjournalister var en breddning av synfältet;
Men de stora avslöjandenas tid var inte mycket att väsnas över.
Bobby Byström höll en konsekvent stil; Ingenting rubbade känslan av att detta var den mest välskrivande och diplomatiske ådaling som någon skickats till Kungliga Hufvudstaden. Raka motsatsen till t ex Mauritz Edström, backstugusonen, som härjade
både här och där och ett illtjut från hans strupe kunde gälla allt från Vietnam,
sport till hans passion teater.För mig var Mauritz Edström ett namn för sportkrönikan. Men jag slutade snart fundera på den sorgligt stereotypa på sporten,; På allmänna mötte jag helt andra, mer breddade kolleger: Christina Jutterstrom var en slitvarg; För min del var vikariatet för Klas Bergman som DN:s Washington-redaktion viktig. Jag hade stipendium - tack chefred Hans Ingvar Johnson! - att drygt hela 1980 studera i USA, bo i USA och göra praktiktid senare 3 månader på den heta Miami Herald Tribune.
När jag 1988 hade gjort mitt i DN så var jag i direktionens krets; Den interna kommunikationen hade jag attackerat som bromsklossar för hela DN. JAg var då med i Journalistklubbens styrelse i en räcka av år.Sedan jag ansvarat för mobiliseringen
"Att våga vinna!" och få uppleva rekordår med ett vinnande tidningsföretag så firades det hela på Berns salonger: Vi ägde stället två helkvällar med ett härligt program.
Jag hade nu återställt ordningen och privata åtaganden, som tog al min tid i 10 är,
var nästa utmaning; I mitt projekt Neglinge Center i Saltsjöbaden fick jag en dag ta emot den goda kamratkärnan från DN; Bobby var där. Han har aldrig varit riktigt frånvarande.
Och nu kikar vi framåt igen: Ni som hittat till min hemsida www.edebykonst.se samt bloggarna kan se hur jag utvecklat min konstnärliga sida: Får jag med mig hälsan finns no limit.
Glöm inte Bobby Byström!
Bilden: Ett nyplockat fruktfat här på Jâle; En gäst är bjuden; Bobby. Med hustru förstås (och en hälsning till Lennart "Bomben" Persson vill jag icke glömma).Min målning "I bokens värld" får symbolisera ordets roll i vår värld. Bobbys varsamhet har en djupare dimension.

Thorwald